Stora Stressen

Utifrån sett så skulle man kunna ta mig för en mycket välordnad samhällsmedborgare med ett planerat liv och vuxet beteende. Jag bor själv i en lägenhet vid Thorildsplan (visserligen saknas lite tapet här och där och dammsög vare senast typ i julas jag gjorde), jag ser till att det dras av rätt skattebelopp på min surt förvärvade lön, jag lyckas pröjsa in räkningarna i någolunda rätt månadsordning och inget har ännu ruttnat i min kyl.
Men i själva verket är det kaos.
Komplett oordning i min soptippslika överbelastade hjärna.

Med den söta eftersmaken av studentens lyckliga dagar i käften och allt vad det innebar, gratischampagne (åtminstone sånt där mousserande vin) och sena studentskivor på vardagskvällarna med shake that ass for me-musik dånande och svartanställda studentfixarfirmor som försökte kränga allt från typ vaniljsmakande latexkondomer med studentloggor på till flexibla hawaii-inspirerade flipflops till en, så står jag nu inför en helt tom höst i almenackan.

Paniken stiger i takt med att alla andra spottar ur sig färdigförpackade planer och visioner om jorden runt-resor med pojkvänner eller systemkamera. Jag har ingen inplastad vattentät plan, den del i hjärnan som ska stå för organisationen är stökig som en nedskiten papegojbur; tankarna vrålar:VAD FAN SKA JAG GÖRA I HÖST? HUR SKA JAG FÅ PENGAR? NÄR SKA JAG HITTA PÅ NÅT ROLIGT OCH INSPIRERANDE?

Helt plötsligt inser jag att jag kan skatta mig nästan lyriskt lycklig över min timtjänst som allt-i-allo på en oorganiserad grundskola och med glädje slänger jag upp gråblaskig färg på 500 kvadratmeter betongvägg hela juni. Inspirerande? nja, Cashflow? yes.
/EC