Hela ens uppväxt, eller åtminstone de år man spenderade inom den kommunala barnomsorgen som frisk och positiv yngling, fick man alltid höra samma sak. Det spelade ingen roll om det var tjugo minus, isbeläggning på hela skolgården eller monsunliknande regn som forsade ner innanför galonisarna bara man tagit ett steg utanför dörren, likförbannat skulle man ut och tulta runt en halvtimme per dag för att få i sig lite fresh air. Det fanns ingen utväg, de allsmäktiga dagis/fritidsfröknarnas evigt utslitna argument var lag och kunde på inget sätt bräckas trots ihärdiga försök; ”Det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder!” mullrade pedagogernas röster.
Lätt för dom att säga, som efter att de manat ut oss stackars påpälsade och snoriga ungar, vände på klacken och släpade sina slitna birkenstock-tofflor in till fikarummet för att surpla kaffe med suketter.
Tio år senare vaknar jag upp i min säng en dag som denna och ser hur det ösregnar utanför fönstret. Redan en halvtimme försenad till jobbet och det känns overkligt jobbigt att resa sig ur sängen. Det är då jag inser att detta tunga argument, som traumatiskt och dogmatiskt präntades in i ens unga hjärna, etsat sig fast nånstans i ens freudianska under-jag. Så jag reser mig upp , nu fyrtiofem minuter försenad till jobbet, och säger till mig själv; ”det finns ju trots allt inget dåligt väder, bara dåliga kläder” och vips så känner jag mig genast positiv och livfull och med ett skutt hoppar jag i mina kläder, men det där med galonisar i storlek XL känns lite överdrivet, istället blir det ett nerknölat ikeafamily-paraply i väskan.
//EC
Inlägg
