jag och fönster

jag har lagt märke till att jag inte kan gå förbi ett fönster utan att stanna och titta ut en stund när jag nyligen har fått ny utsikt. jag har precis fått ny utsikt och tillbringar ganska mycket tid framför fönster och tittar ut på oftast ingenting. men det är ändå intressant. nya intryck.

kom på att det har varit så förut också. i första lägenheten här i berlin, i tiergarten, slutade jag aldrig titta ut genom fönstret i köket. jag bodde där i två månader, men det blev ändå aldrig gammalt, fast att det inte hände nåt nytt på innergården. och på petersburgerstrasse tillbringade vi jättemycket tid på balkongen, och varje gång jag var inne i jeronimos rum tittade jag ut genom fönstrena. sen när jag bodde på petersburgerstrasse 93 var det också en jävla massa gluttande ut genom fönstret, fast att det absolut aldrig hände nåt nytt på innergården. eller ja, varje gång jag hörde en röst sprang jag till fönstret. shit fan jag är ju skum. men det var bara folk som kom och gick liksom, och ändå tröttnade jag aldrig.
nu har jag en enorm, tom vägg mitt emot fönstret, inte så mycket kul med den. nedanför den jobbar det en massa byggarbetare, så där händer det ju lite, fast dom jobbar ju bara liksom, typ gräver i sin sand och vad det nu kan vara. inte så jävla actionspäckat. vi är ju också dom enda som bor i hela huset också, så det är ju knappast några grannar som ställer till med nåt heller. man ser lite av gatan härifrån, och det är väl det som är mest intressant, för precis utanför här står det en fotoautomat, och den är flitigt använd faktiskt. fast man ser ju inte jättebra förstås. väntar på att dom utlovade "snygga killarna", som repar i lokalerna på bakgården ska visa sig. kanske kommer bloodhound gang förbi en vacker dag, det skulle ju inte vara första gången. hoppas.
nej alltså det händer inte så mycket på gården. men det är aldrig ointressant för mina lättflörtade ögon i alla fall.

älskar er, kära läsare.
martyaffen