demens å dålig hörsel

Jag vaknar av en signal som låter som det lär göra om man skulle mixa en speedad tuggumitechno-låt, med typ Aqua, från det glada 90talet plus ljudet från en nazitysktidsenlig avrättningstuta (typ ett sånt där mistlurshorn som man tänker sig att führerns undersåtar stolt blåste i innan dom satte på duschen, high five:ade å sen gick å tog en gemütlichen after work-öl med E. Brauns hoes, på dåtidens motsvarighet till klubb Gås)

Jag laddade Nokiahelvetet med minst femton alarm, som skulle tjuta mellan 07.00 till 08.20. Jag har inte vaknat av nåt av dom. Inte heller av Barbieväckarklockan som står 20 centimeter från mitt sovande huve. Jag skulle nog inte ens vakna även om det var typ reclaim-krig i min hall.

Nu vaknar jag av en muterad påminnelseanteckning om att jag inte för allt i världen får glömma mitt gröna anteckningsblock. Jag tackar lyriskt min nitiska ådra över att jag knappat in påminnelsen och reser mig stönandes ur sängen.

Sitter på sängkanten i min slitna Cradle of filth-tshirt.

Inser att jag är försenad.
Skulle tagit tåget för 25 minuter sen.
Inser att det ösregnar.
Blir fantomförkyld bara av synen av det blötagråäckliga utanför fönstret.
Inser att det inte alls är tisdag som jag trodde
Helvete det är onsdag!!!

Hur kan man missat en hel dag?
Har jag sovit två dygn?
Plötsligt får jag en allvarlig släng av existensiell ångest.
Vem är jag/vad heter jag/vart jobbar jag/varför lever jag/vilket år är det/finns gud/äter apor bananerAAaaaaaaaaaaaaah

Knatar ut i köket. Kokar lite gröt. Saltkaret är borta.
Havregrynen smakar inget. Men jag äter dom nöjt ändå. Är man redan försenad gör det inget om man kommer ännu senare.

/EC
(jag tog med soporna ut när jag gick. Men jag glömde det gröna blocket)