ERIK Å ELIN

Klockan är 02.13. Det är lördag.

Lördagskväll. alltså den tidpunkt på veckan då man ska bedöva sina sorger med ohyggliga mängder utspädd öl på krogen för att klara av den kommande arbetsveckan.

Helst ska då detta ske i sällskap av några glada vänner som tacksamt skrålar med i "aaaaaaaj vånna däns widd såmbaadhi, jast wånna fil de hiiiit vidd såmebaadhi" samt headbangar till Klubb Gås osynkade flatscreen-visningar av nåt Kurtan producera innan han kolavippen.

Helst så ska man också ha ett så pass fett kreditkort att man inte märker att det saknas nåra hundringar dagen efter när man vaknar i svettiga lakan med flottigt hår å bara längtar efter en oljig pizza.

Men jag, 1. har inga vänner

2. har uppenbarligen inga pengar på kontot (VAR ÄR MIN LÖN???)

3. har defenitivt ingen lust att umgås med fulla fittor på Golden gate. Ännu mindre lust har jag att stå i kö in på Gåz.

Därför ligger jag, fet å slapp, ensam i min malätna säng på lördagskvällen å tycker synd om mig själv. Surfar lite, å kommer in på tv4.se. Ser Robinson-reprisen i playvariant. Å helt plötsligt tycker jag inte alls synd om mig själv längre.

Däremot tycker jag synd om den småfeta skåningen (smålänningen? ehh?) med rosa tuppkam som tvingas se Linda Isacssons jävla norrländska bondesökerfru-nuna meddela honom att han suger som människa och därför inte platsar i Robinson längre.

Skit i barnen i Afrika, det är Erik Billing det är synd om.