Apropå det här med kärlek...

Det kommer i perioder, helt utan förvarning, som ett oförberett slag med stekpanna i bakhuvet. Helt plötsligt skaffar alla POJKVÄN.

Senaste tiden har värsta domino-effekten härjat i min bekantskapskrets och överallt har helylle-paren likt svampar svällt upp ur sumpmarken och spytt ut sin sliskiga romantik som en geléaktig hinna över allt som förut var roligt; den vanligtvis peppande repliken ”fest på fredag?!” möts inte längre av "yes, sure!" utan av;
”nej men jag ska ju titta på film och mysgulligulla med min älskling medan han matar mej med chockladpudding mellan hångelsekvenserna…”

Så satt man där solo och ensam på fredagskvällen, som en lite mer fetlagd lookalike till Bridget Jones, utan någon partner som messar gulliga godnatthälsningar eller pussande smile:isar. Allt känns tungt och grått och ensamt.

Men egentligen så är det ju inget att deppa över, för om jag är seriös och rannsakar mig själv så inser jag att jag (om jag nu mot all förmodan skulle få det lyxiga erbjudandet om att bli någon redig mans flickvän) inte för fem öre är sugen på parförhållande"viärsåkära"-prylen! Alltså stänger jag av de smäktande kärleksballaderna som hånfullt går på repeat i skallen på mig, reser mig ur ensamhetens fåtölj och tar stegen ner till kvarterskrogen med bankomatkortet i högsta hugg och beställer tio tequilashots i baren medan jag leende intalar mig själv att singlar visst har roligare!

♥//EC